Fru Sandins

Låt oss börja från början. 

För dig som bara vill läsa om själva förlossningen och inte allt som hände innan, scrolla ner till första bilden.

Beräknat förlossningsdatum var den 7 januari 2026. Dagen kom, men jag kände ingenting. Jag har gått över med alla barnen, men fastän jag alltid försöker tänka på att förlossningsdatumet inte är hugget i sten så blir jag en riktig hormonstyrd hagga för varje minut som går efter det…

Dagarna gick. Jag började få molvärk på kvällen 8/1, men när jag vaknade morgonen efter var allt som vanligt igen. Sedan höll det på så i flera dagar. På kvällen kom lite smärta, som var hanterbar, men den försvann samma stund som jag somnade. Efter att ha pratat med förlossningen dag 3 så förstod jag att det här med största sannolikhet var latensfasen som dragit igång. Den har jag aldrig upplevt förut med de andra barnen, och jag slipper det gärna för det var för mig psykisk terror. Att det liksom inte hände något mer. 

Den 11/1 var det dags för överläggning inom familjen. Min mamma som skulle vara barnvakt till stortjejerna ville åka hem till sig eftersom hennes diskmaskin och spis skulle levereras veckan efter. Hennes förslag var att ta med barnen så jag och pappan fick vänta in förlossningen ifred. Men det blev total överladdning för mitt system. Att lämna ifrån mig 2,5 åringen som är otroligt mammig i flera dagar för att sedan komma och hämta henne med en ny liten människa kändes inte som något jag ville utsätta henne för om man säger så. Min farhåga var redan att hon skulle ta hela syskongrejen ganska hårt, då vill jag inte sätta käppar i hjulen för mig själv. Istället packade vi in hela familjen i bilen och åkte hem till mormor. Jag var vid det här laget helt inställd på igångsättningen som var planerad till den 15/1 och tänkte att “innan det lär ju inget hända ändå”. Tji fick jag.

Den 12/1 vid 15-tiden kände jag första värken. Väldigt smygande och nästan så att den inte märktes, men ändå så att jag hajade till. Värkarna kom och gick, var väldigt oregelbundna och fortfarande väldigt hanterbara. Mormor, barnen och pappan åkte på kvällen iväg och handlade på kvällen. Då passade jag på att duscha och ringa till både förlossningen hemma och förlossningen nära mormor. Dels ville jag rådfråga hur jag skulle tänka kring var vi skulle åka osv.

Vid 21-tiden gick vattnet. Det var nog det konstigaste jag varit med om. Som en vattenballong som sprängdes i byxorna kändes det. Bredbent vacklade jag till badrummet med en 4-åring bakom mig som skrek “MEN MAMMA, VARFÖR HAR DU KISSAT PÅ DIG FÖR?!” Ni vet, barn är underbara. Jag duschade av mig och stoppade en barnblöja i trosorna (förlossningsbindorna hade jag lämnat hemma, för de kunde jag ju hämta efter förlossningen som skulle starta med igångsättningen den här gången) om det skulle komma mer vatten. Det gjorde det också, mycket dessutom. Flera par ombyten blev dränkta i fostervatten trots blöja… 

Prioriteringarna var det inget fel på i alla fall för när vattnet gått ringde jag förlossningen och sa att “vi kommer men jag ska bara äta först”. Sagt och gjort, vi käkade korv med bröd för glatta livet och sen var det bara att forsa in till förlossningen. 

Vid 23-tiden var vi inne på förlossningen och fick ett rum. De gjorde CTG och diverse andra undersökningar. Barnmorskan frågade hur jag mådde, om jag var orolig eller så. Tydligen hade jag en puls på 150. Och det var ju klart att jag var rädd. Helt plötsligt låg jag på den förlossning där jag 2,5 år innan födde barn utan någon form av hjälp från vårdpersonalen, alla mina önskemål blev förbisedda och varken jag eller min man blev lyssnade på. Jag hade ju sett fram emot att föda barn i en annan region den här gången. Dessutom var jag jätteorolig för hur barnen hade det (helt irrationell oro för barnen älskar sin mormor mer än livet själv) och hur tiden efter förlossningen skulle bli. Mitt kontrollbehov mådde inte bra av så många olika förändringar samtidigt. Men jag blev så fint omhändertagen så oron släppte ganska snabbt. 

Man gjorde efter ett tag en vaginal undersökning för att kolla hur öppen jag var. Till en början förklarade barnmorskan att man gärna avvaktade med det när vattnet gått i och med den förhöjda infektionsrisken. Men som sagt, undersökningen gjordes och barnmorskan konstaterade att tappen var helt utplånad och jag var 5 cm öppen.

Här gör lustgasen entré och när den väl gjort det så har jag svårt att minnas vad som händer och i vilken ordning. Jag suger i mig för glatta livet av lustgasen vid varje värk och ibland försvinner jag iväg långt in i dimman. Någonstans upplever jag ändå att värkarna kommer tätare och tätare för jag hinner knappt släppa lustgasen innan det är dags igen. Till en början är vi mycket själva i rummet men efter att jag ber min man larma och få dem att höja lustgasen ett snäpp så upplever jag det som att de stannar kvar. Jag provar att ligga på sidan en stund och ta lite värkar och då börjar det helt plötsligt trycka på neråt. Krystvärkar. Jag har ingen aning om vad klockan var när de kom. Men efter att de började så släppte jag aldrig lustgasen, jag fastnade i den helt och hållet. Det i sin tur gjorde att jag helt tappade konceptet, kunde inte ta till mig vad vårdpersonalen sa och istället krystade fastän jag inte hade någon krystvärk i ren panik. Min kropp var så påverkad och jag skulle ha ut honom till varje pris bara. 

I lustgasen så upplevde jag hela krystningsförloppet dessutom tre gånger innan jag lyckades ta mig ur dimman. Först i slow motion, sedan i normal fart och slutligen jättesnabbt. Det var fruktansvärt. 

Men när jag väl kom ut ur dimman och fick upp honom på bröstet var lyckan såklart total. Han mådde jättebra och skrek så fort han kom ut. Otroligt.

01:20 föddes han, 53 cm lång och vägde 4008 gram. Otroligt snabbt förlopp som jag nästan inte hann med på själv haha!

Jag klarade mig med en grad 1 bristning som fick sys med några stygn. förlorade bara 600 ml blod ungefär, men fick två oxytocin-sprutor för att stoppa upp blödningen. De fick också trycka på magen flera gånger för att tömma livmodern på blod. Det kommer jag ihåg att de gjorde min första förlossning också, men då förlorade jag betydligt mer blod (1,5 liter tror jag de sa). 

Eftersom de ville att jag skulle sluta blöda innan vi fick fika så dröjde förlossningsfikat lite, men det var det värt. Vilken bricka!

När jag sedan skulle upp och försöka kissa för egen maskin så svimmade jag lite halvt, tack och lov ner i vårdsängen med huvudet före så det gjorde ingen större skada. Men jag fick då mer att äta, de tömde blåsan med hjälp av kateter och så fick jag försöka igen lite senare.

Vi gick i alla fall på tidig hemgång sen som jag önskat och överlag är jag otroligt nöjd med förlossningen. Jag känner mig lite skamsen för att jag fastnade där i lustgasen och allt som blev med det. Tar på mig skulden för det kan man väl säga. Men det blev en revanschförlossning på det sjukhuset för min del, och jag har en mycket bättre känsla kring vården jag fick där denna gång. Det känns jätteskönt.

Jag fick aldrig chansen att tacka personalen där på nattskiftet för deras fantastiska insats, men om det här når dem så ska de veta att jag är fantastiskt tacksam. Förlossningen hade inte blivit så lyckad utan dem.