Jag har alltid varit både vilsen och grundad i mitt föräldraskap. För mig känns mammarollen som så självklar, som att den kostymen alltid funnits i garderoben men att den väntat på sitt tillfälle. Samtidigt blir jag ständigt omkullkastad i hur mina barn agerar i olika situationer, interagerar med varandra, och kanske främst hur jag själv hanterar olika situationer.
Under en tid nu så har jag känt mig som världens tråkigaste och suraste mamma. Jag orkar inte komma med kreativa förslag på aktiviteter, orkar inte hantera känslostormar på samma sätt och är lite fast i ”survival mode” om man så säger. Förvisso födde jag barn för drygt 5 veckor sedan, jag har kanske för höga krav på mig själv. Men för mig känns det omöjligt att prioritera annorlunda, alla barnen är i fokus hos mig jämt.
Men vet ni, jag är trött på den där känslan. Man kommer förmodligen alltid känna sig otillräcklig som förälder, men jag tycker också man är skyldig att erbjuda sitt/sina barn den bästa möjliga versionen av sig själv. Därför vill jag nu utvecklas ännu mer.
Jag vill också dokumentera den här resan, och kanske rent av inspirera andra till att reflektera över sig själva och sitt föräldraskap. För det är en resa och vägen kommer vara allt annat än spikrak. Man kommer ibland lyckas och ibland inte. Det är en del av processen och en del av att vara mänsklig. Något som också är viktigt att vi vågar visa våra barn – att vi också är mänskliga. För vuxna får ha känslor också, såklart!
Men det här markerar min vändpunkt. Jag är trött på att vara trött. Det är dags att börja hitta vägar för att vinna mer energi i vardagen, bespara familjen onödiga konflikter och framförallt – lära mig bättre strategier för att hantera mina egna känslostormar. För i mångt och mycket är det där jag brister, i alla fall när jag gör en egen analys av situationen.
Nu har jag tiden så därför vill jag använda den konstruktivt. När jobb, skola, förskola och fritidsaktiviteter snurrar på för fullt är det svårt att hitta en minut över till insamling av information. I alla fall för mig som i mångt och mycket är själv med tre barn. Så nu vill jag lära mig, hitta nycklarna och lägga grunden för en mer hållbar och närvarande vardag.
På min resa har jag två perspektiv som stöd, mall eller utgångspunkt. Det är farligt att nämna känns det som, för man blir lätt placerad i ett fack och granskad utifrån det. Helt plötsligt finns ett tydligt rätt och fel. Men för mig är det inte vad det handlar om.
Montessoripedagogik är min ena stöttepelare. Jag vill lära mig mer om hur det fungerar i praktiken och belysa att även om miljön är viktig så är den inte det enda som den här pedagogiken bygger på. I sociala medier belyser man ofta miljön, förmodligen för att den är så konkret och enkel att lyfta fram, men det finns mer till det hela än så.
En annan modell som jag inte hört pratas om i samma utsträckning är Reggio Emilia pedagogik. Min mamma (och tillika bästis, moraliska kompass samt förebild) jobbade för ungefär 200 år sedan som barnskötare inom förskolan. När vår äldsta skulle börja förskola frågade jag henne om vad jag skulle tänka på när jag skulle ställa barnet i förskolekö. Då sa hon ”Om du kan, välj Reggio Emilia pedagogisk profil”. Gissa om jag blev glad när jag hade turen att få en plats på en förskola med just den inriktningen. Här vill jag också lära mig mer, både om hur det fungerar i praktiken men också om den spännande tanken om att barn har fler än 100 språk. Svindlande tanke, men det ligger något i det och där behöver jag fylla på kunskapsbanken.
Varför ha en så tydlig utgångspunkt i så fall? Om det inte är efterlevnaden av en speciell princip som är viktig utan snarare vinningen av en blandning och en mänsklig dynamik i kombination med det? Jo, för att det känns skönt för mig att ändå ha något att luta sig mot, i det här fallet pedagogiska modeller med barnet i centrum. Och dessutom för att jag lovat mig själv att när barnen sedan blivit äldre så ska jag åtminstone kunna svara för varför jag agerat som jag gjort i de situationer som uppstått längst vägen. Har man något att utgå ifrån är det lättare att svara för hur jag tänkt och resonerat i specifika lägen.
Vartefter jag lär mig, testar, misslyckas, testar igen och kommer fram till en eller annan slutsats så kommer jag skriva här. Det kommer bli boktips, fakta och personliga berättelser i en salig blandning. Jag kommer blotta mig själv, mina tillkortakommanden och mina (förhoppningsvis) framgångar och vad som fört mig dit. Förhoppningsvis blir det intressant även för andra att läsa men huvudsakligen kommer det bli en resa som heter duga för mig. Jag är redo, nu kör vi!
Lämna en kommentar