Missade en uppdatering här, och det har en fullkomligt naturlig förklaring.
Här hemma avlöser konflikterna varandra och det tar både tid och energi, från alla i hela familjen.
Det är en naturlig del av utvecklingen och det är ju en period, sen går det över. Men att hjälpa till att reglera tre barns känslor är inte lätt.
Imorse vaknade dessutom 2 av 4 med feber. 4-åringen och minimannen. Det var ganska väntat eftersom vi var på disco i lördags. Så många barn på ett och samma ställe är ju bäddat för sjukdomsutbrott av något slag, jag är glad att det *peppar peppar* inte var något värre i alla fall.
Men det gör ju naturligtvis att man har ännu mindre energi att hantera alla känslor som är i omlopp. Jag är inte nöjd med hur jag hanterar varje utbrott, men jag gör mitt bästa för att hålla ihop både mig själv och barnen. När någon får ett utbrott över en strumpa som är på fel ledd för tredje gången inom loppet av en halvtimme så går det däremot inte speciellt bra det ska jag erkänna.
Att vara 2,5 år kommer med mycket stora känslor. Treårstrotsen hägrar och det märks kan jag säga. Igår vände hon på en femöring i badet, från glad och nöjd till fly förbannad. Utan att något speciellt hade hänt. Och precis som sin storasyster när hon var i den åldern blir det ett evinnerligt ”mamma gå” följt av ”mamma kom”. Hon vet liksom inte själv om hon vill ha mig nära eller om hon vill att jag ska försvinna långt bort.
Nu har jag lite mer kött på benen än med storasyster. Jag läste massor om det där då, för jag var förtvivlad. Hur ska jag kunna stötta henne genom detta?
Nu vet jag att det egentligen bara är ”håll i, håll om, håll ut” som gäller. Vid den här åldern så pågår en slags frigörelseprocess där barnet testar sina vingar men samtidigt fortsätter ha ett stort behov av sina vuxna. Det är tufft, hon är stor men samtidigt fortfarande så liten. Och hon försöker navigera igenom det.
Min uppgift som förälder ska ju då vara att stå stadigt bredvid, som ett berg att luta sig mot när det blåser upp till storm. Ibland lyckas jag, ibland inte. Men jag är ju bara människa och jag har också känslor. Det är tufft ibland.
Jag försöker lägga mycket fokus på lösningen av konflikten. Jag erkänner och ber om ursäkt när jag gör misstag. Vi pratar om känslor och allt det där. Så jag hoppas att de inte bara minns sin överstimulerade och utnötta mamma när de blir äldre utan att de kan minnas de fina stunderna också.
Det hade ju egentligen räckt där, men för att göra det ännu mer intressant så har vi naturligtvis vår beskärda del av syskonkärlek också…
Barnen leker ofta tillsammans, men nu är vi inne i en period igen där det inte blir särskilt långa stunder.
4-åringen är nämligen manisk i att regissera sin lillasyster (och oss vuxna för den delen). Hon som i sin tur stänger av helt, vilket jag förstår. Vi pratar nästan varje dag vid matbordet om hur man är en bra kompis, att man behöver lyssna på vad andra vill när man leker osv. Fullständigt meningslöst för 5 minuter senare är karusellen igång igen. Och här går jag bet. Jag står handfallen utan verktyg att hjälpa dem.
När lillasyster tröttnar och slutar lyssna så kokar 4-åringen. Skrik och panik, ibland handgemäng. Det är kaos. Och vi gör alla vårt bästa för att navigera oss igenom varje situation, med varierande resultat. Oftast går det faktiskt riktigt dåligt.
Man blir matt, dels för att man vill hjälpa men misslyckas brutalt 9 gånger av 10. Men också för att alla känslorna som kommer med det dränerar oss alla på energi.
Jag försöker tänka att allt bara är en fas. Det kommer inte vara såhär för alltid. Men just nu är det svårt.
Så fort det slutat gå magsjuka på förskolan så kommer de ju tillbaka dit, vi får komma in i rutinerna igen och jag tror att det är vad som saknas litegrann. Allt kommer inte bli frid och fröjd för det, men de här två är trötta på att enbart umgås med varandra.
Det blir ju så för oss, eftersom vi helt står utan kontaktnät runt oss. Både här där vi bor och vad gäller andra föräldrar med barn i liknande ålder, eller barn överhuvudtaget.
Det är tråkigt men så har det blivit för oss.
Förskolan fyller därför en viktig funktion för dem rent socialt. Och det märks när den biten faller bort.
Men nu börjar vi ju närma oss vabruaris slut och förhoppningsvis slipper vi något värre än en förkylning. Då har jag vunnit högsta vinsten på lotto i alla fall!
Så kämpar vi på med konflikthanteringen här hemma.
Lämna en kommentar