Fru Sandins

Jag hatar att amma.

Det är hemskt när man ska komma igång, det är hemskt när man ska sluta och däremellan är det inte speciellt kul heller.

Ändå ammar jag nu tredje barnet.

Första kom mjölken inte riktigt igång på rätt sätt, henne kunde jag amma en knapp månad innan vi fick gå över helt på ersättning. Mycket stress inblandat så det var faktiskt ett under att kroppen ens kunde producera någon mjölk.

Andra fick jag den revansch jag önskat mig, henne ammade jag i 1,5 år. Men när vi skulle sluta mådde jag fruktansvärt. Mest för att det var jag som ville avsluta det hela, inte barnet i fråga. Men det gick helt enkelt inte längre.

Och nu då, tredje gången gillt. På 6 dagar har lilleman gått upp drygt 400 g. Är det något som min kropp kan så är det helt enkelt att bygga, föda och mata barn!

Men det är inte utan problem, fysiskt och psykiskt. Och den där mys-känslan kring varje amningstillfälle infinner sig aldrig i mitt fall. Oftast känns det ganska tufft istället, jag känner mig låst och får dåligt samvete för de andra barnen. Så varför gör jag det ändå?

Först och främst: Bekvämlighet. Att slippa släpa på ersättning, flaskor, slippa diska flaskor, köpa ersättning, hitta ställen att värma på när man är ute på galej. Det är värt mycket för mig, speciellt med tre barn under 5 år. Jag har jobbat mig förbi det där med att tycka det är jobbigt att amma annat än hemma också, även om det tagit tid och kraft det också. Men nu känner jag mig helt okej med att vill lilleman ha mat så vill han och då ska han få det också, oavsett var vi är någonstans.

Ekonomi är en annan grundsten i det hela. Ersättning kostar och kan man nu spara in det så är ju det skönt. I alla fall när man är låginkomsttagare (aka vårdbiträde).

Och sist men inte minst, hälsofördelarna. Stärker immunförsvaret och minskar risken för vissa sjukdomar hos barnet, underlättar mammans återhämtning efter förlossningen osv. Det är alla bra saker ju.

Just immunförsvaret är ju skönt att stärka så mycket det bara går med tanke på alla roliga baciller som kommer från förskolan också.

Med detta sagt så vill jag säga att jag kastar ingen skugga över de som valt att göra annorlunda. Mätta barn är glada barn och hur man når dit är för mig helt och hållet upp till var och en.

Hur känner ni kring amningen? Hur har ni tänkt om ni valt att amma, eller valt rätt till