Skärmtid – en vattendelare.
Varje förälder har någon sorts relation till skärmtid. En del är helt emot, en del använder det frikostigt i vardagen. Ibland finns det noggranna reflektioner bakom beslutet och ibland finns det ingen tanke alls. Men oavsett, skärmtid är något vi alla måste förhålla oss till på ett eller annat sätt.
För länge sedan läste jag en komvux-kurs i barns utveckling och lärande eftersom jag hade en tanke om att bli barnskötare (hitta en mer ambivalent människa än mig…). Under kursens gång så kom jag över en väldigt spännande forskningsrapport om just det här med skärmtid. Forskningsstudien kan ni hitta HÄR om ni är intresserade, den finns också sammanfattad i stora drag i DEN HÄR artikeln.
För enligt mig är debatten som den ser ut idag väldigt snäv. Det finns många studier på och råd utformade kring att skärmtid är något mycket negativt. Men man ser då oftast också på barnens självständiga användande av en skärm, utan samspel med en vuxen samtidigt till exempel.
Låt mig förklara lite mer. Att barnet tittar på ”youtube kids” i 30 minuter helt själv, utan att en vuxen aktivt deltar och tittar tillsammans med barnet, är inte på något sätt jämförbart med 30 minuters TV-tittande tillsammans med en engagerad vuxen som samtalar kring filmen med barnet samtidigt som man tittar.
Här hemma är TV:n nästan alltid på. Jag gillar bakgrundsljudet och barnen har blivit vana med det sedan tidig ålder här hemma, vilket gör att de gärna leker istället för att titta osv. När de tittar så ser vi samma sak barnen och jag, vilket gör att jag kan fånga upp dem och samtala kring det de ser. ”Oj, nu gjorde den sådär. Är det att vara en bra kompis tycker du?” eller ”Ja, den bilen är grön! Vilken fin färg”. Vi kan också senare när vi gör annat prata om det vi tillsammans upplevt genom en film eller ett klipp.
Vi kan tillsammans ta reda på information, till exempel om ett djur genom att se dokumentärer, eller som häromdagen när jag frågade ChatGPT om hjälp att förklara ordet ”lova” för 4-åringen. Vi kan lära oss tillsammans eftersom jag kan söka reda på information kring de saker barnen visar intresse för.
Skärmtiden är inte heller uteslutande det enda vi gör. Vi leker, lagar mat, städar, läser böcker, tvättar, badar och borstar tänderna precis som andra familjer. Det är aldrig något problem heller att skärmtiden tar över och blir barnens uteslutande aktivitet dag in och dag ut. De tröttnar på skärmen och söker annat istället, genom att börja leka med varandra eller söka upp mig som vuxen. Leksaker har vi gott om och de är flitigt använda, trots att TV:n som sagt är på nästan dygnet runt.
Sen handlar mycket också om VAD som visas på skärmen. Det är skillnad på ”cocomelon” och ”SVT Barn”, tro mig. Vår 2,5-åring fullkomligt ÄLSKAR de gamla spelfilms-versionerna av Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga. Hennes nya besatthet är ”sommarskuggan”, som vi på SVT Barn sett ungefär 200 miljoner gånger. Både framlänges och baklänges, upp och ner och ut och in. Ungefär. I alla fall ”sommarskuggan nr. 8”.
Poängen jag vill komma fram till är att skärmtid, precis som allt annat i livet, blir vad man gör det till. Och de som inte håller med mig kommer nu att säga att jag försöker rättfärdiga min egen lathet med att barnen mår bra av skärmtid. Men det handlar inte om det. Det handlar om att jag vill ge debatten ett nytt perspektiv eftersom den idag är väldigt platt i mitt tycke. Skärmtid kan engegera och vara både givande och lärorikt, för såväl stor som liten. Det handlar bara om några få aktiva val.
Hur ser ni på skärmtiden? Vad är erat förhållningssätt?
Lämna en kommentar