Med tre barn har jag hunnit vara med i en och annan föräldragrupp på sociala medier. I dessa grupper diskuteras ditt och datt, allt ifrån vad man kan äta till vilken vagn man valt osv. Vissa frågeställningar återkommer alltid och en av dem som jag fastnat för är “hur introducerar jag bäst bebisen och min hund/mina hundar?”
Vi har hund, en stor okastrerad hane som nu hunnit bli hela 9 år. Han har varit med sedan barnen var små. Nu har vi en väldig tur med honom, för han har verkligen en Guds tålamod. Men jag tänkte ändå att jag kunde dela med mig av mina tankar och vad jag tänkt på för att få det att funka.
För det första, se till att hunden har plats att gå undan om den vill. Jag har alltid varit noga med och mån om att hunden har sin plats och att om han går iväg så ska han få vara ifred. Att han vet att han har vissa specifika platser där han vet att han får vara ifred tror jag också bidrar till att han känner sig trygg, istället för invaderad av små människor. Det räcker med ett hörn, en speciell bädd eller bara deras favoritplats.
Sen har jag alltid varit tydlig med alla barn hur man är med djur. Att man inte är för hårdhänt, att man respekterar hunden och dess signaler, samt att man får lära sig tydligt vad olika signaler betyder. Till exempel: ”Ser du, han viftar på svansen! Han är glad!”
Jag har aldrig klätt hunden i barnets kläder för att sedan ha samma plagg på barnet när man kommer hem till hunden så att den ska känna igen sin doft. Jag har aldrig genomfört långdragna och komplicerade ritualer för att se till att alla alltid kommer vara sams. Däremot har jag som sagt haft en väldig tur eftersom vår hund har ett otroligt tålamod. Han låter barnen hålla på rätt mycket, killa i öronen och andra saker som han inte tycker om i vanliga fall, utan att lyfta på läppen eller för den delens skull morra. När han fått nog så går han bara därifrån. Jag tror att det delvis beror på att han vet att jag sätter stopp om barnen går för långt. Och att han får vara ifred när han vill det. Att han vet att jag steppar in tror i alla fall jag gör mycket.
Kanske är det också lättare för oss eftersom han aldrig varit särskilt intresserad av barnen egentligen. Han är ganska obrydd. Andra hundar blir ju så till sig att de inte vet var de ska ta vägen när de ser små barn. Det problemet har vi inte tack och lov. Är vi ute på promenad så både vallar och vaktar han barnen, han håller koll på vilka som rör sig runtomkring. Jag har försökt träna honom på att han inte behöver det, men det går liksom inte. Instinkten är djupt rotad antar jag. Men inne är han inte så mycket uppe i dem. Han vill gärna vara nära när de leker, men han njuter också av att få vara ifred och kan gå och lägga sig i ett annat rum. Och att han får bestämma själv tror jag också han trivs bra med.
Man får helt enkelt utgå från individerna man har att göra med och anpassa sig utifrån det. Huvudsaken är att man inte gör en för stor grej av det tror jag. Att inte själv stressa upp sig vinner man mycket på, både med barn och djur överlag tänker jag. Och som sagt, tydlighet. Prata om hur djur kommunicerar, om kroppsspråk, vad olika signaler betyder, och gör det tidigt. Jag började innan jag ens var säker på att barnen kunde förstå.
Det är mina råd för att lyckas. Hoppas de kan vara till nytta för någon!
Lämna en kommentar