I flera dagar hörde vi på nyheterna och läst på internet om oväder. Både Johannes och Anna har härjat för fullt, och ställt till ordentligt med oreda.
Mitt i allt det där så pågick ju livet ändå på något vis. Vi blev tack och lov inte så hårt drabbade som många andra blivit, vilket jag är evigt tacksam för. Men det var ändå vissa saker som blev lite annorlunda.
För oss var det väl mest att bilen fick stå ett par dagar, och vi var inte ute lika mycket som vi brukar. Men jag vet att där i slutet av ovädret Anna så var vår 4-åring så understimulerad efter flera dagar inne med en trött och höggravid mamma att hon helt enkelt behövde komma ut och göra av med energi. Det ordnade vi. Lillasyster, som är livrädd för blåst eftersom hon tror att hon ska blåsa bort, fick vara inne med pappa och jag och äldsta dottern begav oss ut för att klättra i snöhögar.
Där stod jag, vinden piskade i ansiktet, och 4-åringen klättrade som hon aldrig gjort annat. Hon är otrolig, helt orädd och så uppfinningsrik.
Då slog det mig. Hon ser inte det här som oväder. För henne är det “bara” väder. Ett barn behöver ju inte fundera över infrastruktur, om hemtjänsten kommer fram eller om man själv får ett träd över huset om några minuter när vinden river i husknutarna. För henne har det bara kommit massor av snö, alltså finns det massor av ny lek att upptäcka. Och det kan hon göra helt bekymmersfritt.
Att se henne upptäcka snöhögarna och bestiga en efter en som om det vore Mount Everest var fantastiskt. I de där stunderna njuter jag till fullo av att vara mamma. Speciellt eftersom vi har världens bästa barn (inte alls partisk, nej).
Jag älskar hur man får andra perspektiv på livet när man ser på det genom barnens ögon! Evigt tacksam att jag får ha dem i mitt liv.
Lämna en kommentar