Det här inlägget är tidsinställt i förväg, i fall att jag i just denna stund håller på att föda barn
Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket…
Eller något i den stilen. Jag vill i alla fall tacka min underbara kropp, som burit mig genom alla dessa dagar av inkontinensbesvär, halsbränna, förvärkar, foglossning och allt som denna graviditet fört med sig. En salig blandning av allt möjligt! Men kroppen har ändå gjort sitt bästa och kämpat hårt, både med att hänga med i min hjärnas tempo (som bevisligen vill allt annat än att tagga ner) och samtidigt bygga en frisk liten bebis. Tack, min trogna kropp.
När man kommit så här långt i graviditeten så är tankarna på en lite annan plats än i första trimestern (konstigt va?). Ibland kommer jag på mig själv med att tänka “MEN GUD vad har jag gjort? Varför vill jag gå igenom en förlossning IGEN?”. Men det är lite sent att ångra sig…och förresten så vill jag inte det heller! Vi längtar ihjäl oss, hela familjen. Men eftersom jag fött barn tidigare så vet jag ju lite mer vad som väntar.
Min första förlossning var helt odramatisk. Det gick fort och allt gick bra. Tiden efter däremot, var allt annat än man kunde önska sig. Jag blev utskälld efter att ha sovit några timmar på förlossningen för att jag inte “märkt att mitt barn var slö”. Eh, de gör väl inte så mycket annat än att äta och sova i början? Jag trodde det var normalt. Förresten, jag hade varit mamma i 6-7 timmar till första barnet. Vad förväntar de sig? Att jag ska vara expert på en gång? Efter det följde en ambulanstransport av barnet själv i ambulans med en narkosläkare som inte visste hur syrgasen fungerade och jag fick åka egen bil efter. Och därefter blev det totalt 5 dygn på ett annat sjukhus där min bebis fick antibiotika helt i onödan tydligen. Det var en rörig tid som ni märker.
Med andra barnet var det förlossningen som var fruktansvärd, tycker jag i alla fall. Som omföderska kom jag in 5-6 cm öppen och barnmorskan tvingade mig att vänta med lustgasen. I TVÅ TIMMAR. “Vi vet inte om det dragit igång på riktigt ännu, det kan vara så att ni får stanna på patienthotellet några dagar”. Är du inte klok?! tänkte jag. För det första känner jag min kropp, jag har gjort det här förut, och jag vet att nu är det allvar. För det andra så har jag en tvååring hemma som väntar på mig, jag har inte tid att ligga här och bara götta mig utan nu gör vi detta så är det klart sen. Barnmorskan fortsatte att ignorera mina signaler och ungen kom på en halv krystvärk medan jag fortfarande hade sjukhustrosor och vuxenblöja på mig. När hela tabberaset var över har barnmorskan mage att slänga ur sig “Ja, där höll du på att snuva mig på en förlossning!”. Men snälla du, tänkte jag, sluta sova på jobbet så kanske du hinner med nästa gång…Min man var dock mycket imponerad, både över min sångförmåga där i lustgasmasken (som jag fick till slut) och min handstyrka. Än idag ser han ut som ett spöke när han berättar om värken som gjorde så ont på mig att jag höll på att bryta handen på honom.
Nu är det alltså tredje gången gillt och jag ser det som en solklar chans till revansch. Det jag framförallt tar med mig till denna gång är att jag faktiskt ska våga byta barnmorska om det inte känns rätt. Jag måste göra det alltså. För sådär som det var sist vägrar jag ha det igen.
Det blir också tredje landstinget jag provar att föda barn i. Kanske borde man gå för att testa alla i hela Sverige? Nä, skämt åsido, så många barn kan jag inte ha.
När lilleman kommit till världen och vi landat lite ska jag skriva en förlossningsberättelse som också kommer att publiceras här. Ångrar att jag aldrig ens skrivit någon innan, det är så mycket detaljer som faller bort med tiden. Men nu ska jag försöka i alla fall.
Den som lever får se helt enkelt, vad som händer och sker!
Lämna en kommentar